Måleriet har lagt sig i viloläge. Vi dröjer vid måleriets gravar, Julia Rommels SuperJumbo, Steven Parrinos Namnlös, Dianna Molzans Repetto och Angela de la Cruz Layers – Small (Ultramarine Blue / Light Blue) vilar under våra fötter, måleriet är latent, krypterat. Men inte dött. Ur måleriets ruiner spirar nytt liv; “alla bär med sig historia – renhet är inte ett alternativ” (Anna Lowenhaupt Tsing: The Mushroom at the End of the World. Princeton University Press. 2015). Måleri är vårt sammanhang.
M: Jag flyttar fortfarande runt på bitarna, söker sättet de till slut ska förenas på. Jag lät listerna fortsätta lodrätt upp på väggen, så att listens naturliga riktning förändrades. Neutral konstruktion, gömmer sig, smyghuttande, handsåg, lite grov och sned, flexibel.
H: En intressant sak; om du på den här utställningen kommer att visa nånting i stil med det jag såg senast, så betyder det att vi ska ha en målningsutställning där måleri (med målarfärg) inte alls finns med!
M: I verken finns hänvisningar till rummets konstruktion. Ett arbete med händerna, men ur en annan vinkel. Också i det här sammanhanget funderade jag på kopplingen till dina verk och till en vävstol, till vävning. Det görs verkligen med händerna, ett skärande hantverk.
H: Det här är på något sätt så humoristiskt just nu. En kittlande tanke.
MIA SAHARLA
I utställningsverken fäster målningen vid element som plockats ur rummets konstruktioner, fälls in och blandas med dem. I verken accentueras element som traditionellt inte hör ihop med måleriobjekt och som finns utanför målningen. De anknyter mera till rummet än till målningen. Målarfärgen och träet står i relation till rummets målarfärg och trä. Traditionell målarduk saknas nästan helt.
Verken fortsätter att granska måleriets gränsytor och målningens väsen. I mina verk har jag undersökt kilträkonstruktion, målningens skiktning och ready made-material som beståndsdel i målningen.
Mia Saharla utexaminerades från Bildkonstakademins avdelning för måleri hösten 2020.
HENNA AHO
Mina arbeten får sin inspiration av målarduken som sådan. På sistone har jag i mitt arbete varit inriktad på att själv väva min målarduk, vanligen direkt i kilramar. Temat springer ur mina egna målarerfarenheter av en till synes tom målarduk där konstnären ska påbörja sin målning. När man granskar målarduken på ett mer begreppsligt sätt försvinner den här tomheten, och framför målaren finns i stället en oräknelig mängd företeelser, tankar och historiskhet. Många lager som överlappar varandra, som varje ögonblick ändrar betydelse och hela tiden ställer sig i nya relationer till varandra. Målarduken är aldrig tom.
Henna Aho håller på att slutföra sina magisterstudier vid avdelningen för måleri vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi.
Utställningen har understötts av Finska Kulturfonden, Egentliga Finlands regionalfond och Konstföreningen i Åbo – Turun Taideyhdistys ry.
