Milla Talassalos utställningshelhet undersöker systerskapet hos trillingar. I sin utställning 3 reflekterar Talassalo kring jaget och den egna identiteten i förhållande till sina jämnåriga systrar.
Det är svårt att förklara trillingars systerskap. Det bästa är att ibland bli förstådd till och med utan ord. Den andras oro är ens egen oro och den andras glädje ens egen glädje. Som barn höll systrarna alltid ihop: samma tidtabeller, samma hobbyer, samma kompisar och samma skola. Som föremål för utomståendes blickar och förundran kände systrarna ändå ibland frustration. Talassalo hade ofta en känsla av att människor utanför deras närmsta krets inte såg på systrarna som enskilda individer, medan systrarna i familjesammanhang var som vilken som helst enskild familjemedlem.
Utställningens tema – att betrakta och betraktas – knyts samman med upplevelsen av jaget. Helheten av verk är på samma gång intim och distanserad. I flera av verken behandlar Talassalo jaget genom självporträtt, men också genom referenser till naturen. Hon funderar också över osynlighetens tematik. Kärnfrågorna i utställningen lyder: Är jag som ensam osynlig? Vem är jag utan mina systrar?
I sina bilder iakttar Talassalo skillnader och likheter mellan systrarna på ett minimalistiskt sätt, genom att fotografera mot en vit bakgrund. Samtidigt utnyttjar hon också det poetiska i en sorts lager som uppnås genom långa exponeringstider. Utställningen behandlar barndom, minnesbilder, det förflutna, samtiden och att vara vuxen och lyfter fram tankar kring vikten av familjesamhörighet och livslånga människorelationer.
Texten: Fotogalleri Hippolyte
